tisdag 15 november 2011

Så här liten här du varit.

Så liten att du rymdes i min hand. Så jag lätt kunde stänga fingrarna och inte se dig. Så liten var du då, att du knappt fanns. Men nu. Svälld över alla gränser och över alla rimliga proportioner. Min egoism som väller åt alla håll och kanter och jag ser mig själv utifrån och tänker "ack, vilken otrevlig människa". Jag? Nej, nu skämtar du?

Jag har dig inte i handen längre, där ryms du inte. Istället sitter jag på din rygg och syns knappt bakom ditt fula flin. Jag gillar inte hur jag blir i skuggan av dig. Jag har tappat omdömet. Jag vill så gärna ha det bra att jag glömmer hur man har det bra.

lördag 12 november 2011

Riktiga familjer

Hur jag känner mitt liv som alldeles avskalat. Hur jag ser mig själv passa in exakt, med den nödvändiga klädseln, men inte mer. Med min ring och min klocka och inte ens halsbandet längre för det blev för trångt. Jag skalar av mig och jag tittar mig omkring på mitt hem och tänker "herregud så sterilt, så kalt".

Igår halv fem. Allhelgonagatan. Mörkret, det jävla mörkret som jag hatar, som gör mig vemodig. Vemod som jag verkligen upplever vara den svåraste känsla att hantera. Då tittade jag in i andra folks söderliv och såg ingenting av deras liv förstås, men jag såg av deras yta och jag såg allt ombonat och tryggt och tänkte "ombonat, det ordet passar aldrig hos mig".

Hur allting kan ändra sig. Hur olika känslor tränger ut varandra. Hur jag kan minnas hur jag kände då och förundras så över att jag inte känner så nu. Idag i leksaksaffären. Barn som skrek, grät, ville ha, inte fick, måste önska sig, släpades ut i armen, lastade kartong efter kartong till kassörskan. Hur jag kunde gå därifrån och inte ha något barn och känna "tack och lov". Hur jag kan känna tack och lov för något som jag önskat mig över allt annat i hela mitt medvetna liv och inte fått.

Jag har ju gjort det där. Jag har hämtat på dagis. Jag har dammsugit upp sand ur soffan. Jag har vaknat under febriga nätter. Jag har plåstrat skrubbsår. Jag har sprungit bakom cykeln. Jag har ropat "jag håller i", fastän jag släppt. Jag har lämnat i skolan. Jag har packat matsäckar och aldrig glömt extrastrumpor. Jag har lagt fram kläder och tjatat om läxor. Jag har köpt lördagsgodis och fixat fredagsfika.

Det jag inte har gjort är att sova med en liten varm bebis mot mitt hjärta. Nu, när jag skriver det, får det mig att gråta den vemodiga, hulkande gråten. Helt plötsligt en ny vändning. Jag saknar en bebis, jag vill ha en bebis. Inte ett barn, men det första året.

Det avskalade livet ter sig som ett stort, öde rum och jag vinglar fram och tillbaka. Jag försöker köpa något ombonande - ett ljus, en prydnadskudde, något att ha på sig för att det är fint fastän det inte fyller någon annan funktion - men det slutar på samma sätt. Jag tar inte på mig det där som inte värmer mina frusna fingrar eller döljer mina gropiga lår. Jag låter det ligga och undrar hur andra människor kan stråla i mitten av november, fastän jag sannerligen bara borde utgå från mig själv.

fredag 28 oktober 2011

HÖSTLOV!

Jag älskar att mitt jobb ligger där det ligger och jag älskar mina fredagseftermiddagspromenader jag gjort till rutin de senaste veckorna.

Antingen går jag hem. Det tar drygt en timme. Jag visste inte att jag jobbade så nära hemma tills jag upptäckte det. Eller så går jag nästan hem, till Hökarängen, och åker tunnelbana därifrån i tre minuter. Eller, som idag, så går jag till söder och äter fantastisk (och jag menar fantastisk) laxpudding i söderhallarna innan jag åker hem.

Jag älskar att gå. Jag älskar att gå i Stockholm.

Mina morgonpromenader är numer väldigt mörka, annars är de också väldigt fantastiska. Jag älskar att komma först till jobbet, sticka in nyckeln i dörr efter dörr, tända, öppna fönstret, hämta datorn, dricka vatten, låsa upp klassrummet, skriva dagens schema på tavlan och så vidare. Jag älskar rutin.

Barnen har höstlov och det känns lyxigt att jobba två dagar utan barn. Sitta och prata med sina kollegor, äta lunch och faktiskt känna vad det är man tuggar på, dricka kaffe och tugga tuggummi medan man pratar. Sen kommer man sakna det mest fantastiska med läraryrket - lektionerna, men just nu är det skönt att tänka på att slippa leda 25 individer mot högre visdom och insikt i några dagar.

Jag har skurat vårt kök efter råttinvasionen och hoppas att inga döda möss ligger drunknade på måndag. Jag har försökt strukturera mitt hem så som jag vill ha det, men jag känner mig stressad för att det där lilla fönstret i köket behöver torkas en gång i veckan, minst. Det är ju faktiskt verkligen ingenting att stressa upp sig över.

tisdag 18 oktober 2011

När jag gick i regnet

På morgonen var det sex grader. Jag promenerar en timme innan jobbet, det är mer värt än att sova en timme längre. Mattelektionen gick bra, men jag var som vanligt inte perfekt och tydligen är det perfektion jag strävar efter hela tiden. Inte efter att lyckas med en unge, utan med 25. Helst varje lektion. På förmiddagsrasten var det fortfarande sex grader, skulle jag tro, men jag satt inne och drack hett kaffe medan jag rättade matteböcker. Sånt kan jag göra, jag menar dricka kaffe och rätta matteböcker samtidigt, eftersom jag inte spiller. Skulle aldrig kaffefläcka mina ungar böcker, skulle aldrig andas kaffe på dem heller så när jag druckit klart drack jag en liter vatten och åt en clementin.

Sen brakade helvetet lös. Stormen. Hösten. Löven trillade av. Grenarna knäcktes. Lagom till min rastvakt var slut öppnade sig himlen och det vågräta regnet trillade ut. Och fortfarande. Resten av dagen var det storm, höst, avtrillade löv och knäckta självförtroende som sipprade ut i små högar i den syrefattiga luften. Höstlov, vi tillber dig.

Hem kom jag klockan sex och nu är klockan halv åtta, alla omdömen om alla barn är klara och jag tänker dricka proviva och försöka förmå min man att stänga av musiken för jag orkar inte höra fler ljud.

söndag 16 oktober 2011

Varför kan jag inte finna något intresse?

Jag tittar ner på mina kläder och suckar. Jag går till affären och suckar. Jag går ut från affären, ringer till mamma och suckar, frågar varför jag inte tycker det är roligt och suckar igen. Mamma säger att det inte gör något. Mamma är ju mamma. Jag köper tvättmedel istället och tvättar kläder. Urtvättat is the new black.

Jag går in på Åhlens och ser en stor skylt: "Blablabla hudvårdsserie pangerbjudande: 549 kr för 1ml välgörande, kladdig vätska. Passa på!" Jag får panik, jag skulle ju bara titta lite på ett födelsedagskort. Varför, varför, varför är jag inte intresserad av 1 ml välgörande, kladdig vätska för det fantastiska priset 549 kr? Istället för födelsedagskort går jag ut ur affären, ringer till random bästis (det finns en kvar sen en dog och en hamnade på ett annat plan i livet) och suckar. Det gör inget, säger hon. Men det gör faktiskt något.

Johan sätter på en film. Jag fattar ingenting och frågar om allt så han måste avbryta sitt chipstuggande och svara på mina frågor. Jag suckar och förstår fortfarande ingenting och inte gillar jag chips heller, verkligen inte. Jag ser fram emot nya tv-serier, men de är aldrig bra och jag orkar inte sitta still i soffan och lyssna på blablablabla. Jag måste upp och gå.

Varför har jag ingen hobby? Inget intresse? Varför vill jag att det ska vara tyst? Varför vill jag inte hänga i baren och dricka drinkar? Varför vill jag inte vistas hemifrån efter sex på kvällen? Har jag fel i huvudet?