Så här liten här du varit.

Så liten att du rymdes i min hand. Så jag lätt kunde stänga fingrarna och inte se dig. Så liten var du då, att du knappt fanns. Men nu. Svälld över alla gränser och över alla rimliga proportioner. Min egoism som väller åt alla håll och kanter och jag ser mig själv utifrån och tänker "ack, vilken otrevlig människa". Jag? Nej, nu skämtar du?

Jag har dig inte i handen längre, där ryms du inte. Istället sitter jag på din rygg och syns knappt bakom ditt fula flin. Jag gillar inte hur jag blir i skuggan av dig. Jag har tappat omdömet. Jag vill så gärna ha det bra att jag glömmer hur man har det bra.