Riktiga familjer

Hur jag känner mitt liv som alldeles avskalat. Hur jag ser mig själv passa in exakt, med den nödvändiga klädseln, men inte mer. Med min ring och min klocka och inte ens halsbandet längre för det blev för trångt. Jag skalar av mig och jag tittar mig omkring på mitt hem och tänker "herregud så sterilt, så kalt".

Igår halv fem. Allhelgonagatan. Mörkret, det jävla mörkret som jag hatar, som gör mig vemodig. Vemod som jag verkligen upplever vara den svåraste känsla att hantera. Då tittade jag in i andra folks söderliv och såg ingenting av deras liv förstås, men jag såg av deras yta och jag såg allt ombonat och tryggt och tänkte "ombonat, det ordet passar aldrig hos mig".

Hur allting kan ändra sig. Hur olika känslor tränger ut varandra. Hur jag kan minnas hur jag kände då och förundras så över att jag inte känner så nu. Idag i leksaksaffären. Barn som skrek, grät, ville ha, inte fick, måste önska sig, släpades ut i armen, lastade kartong efter kartong till kassörskan. Hur jag kunde gå därifrån och inte ha något barn och känna "tack och lov". Hur jag kan känna tack och lov för något som jag önskat mig över allt annat i hela mitt medvetna liv och inte fått.

Jag har ju gjort det där. Jag har hämtat på dagis. Jag har dammsugit upp sand ur soffan. Jag har vaknat under febriga nätter. Jag har plåstrat skrubbsår. Jag har sprungit bakom cykeln. Jag har ropat "jag håller i", fastän jag släppt. Jag har lämnat i skolan. Jag har packat matsäckar och aldrig glömt extrastrumpor. Jag har lagt fram kläder och tjatat om läxor. Jag har köpt lördagsgodis och fixat fredagsfika.

Det jag inte har gjort är att sova med en liten varm bebis mot mitt hjärta. Nu, när jag skriver det, får det mig att gråta den vemodiga, hulkande gråten. Helt plötsligt en ny vändning. Jag saknar en bebis, jag vill ha en bebis. Inte ett barn, men det första året.

Det avskalade livet ter sig som ett stort, öde rum och jag vinglar fram och tillbaka. Jag försöker köpa något ombonande - ett ljus, en prydnadskudde, något att ha på sig för att det är fint fastän det inte fyller någon annan funktion - men det slutar på samma sätt. Jag tar inte på mig det där som inte värmer mina frusna fingrar eller döljer mina gropiga lår. Jag låter det ligga och undrar hur andra människor kan stråla i mitten av november, fastän jag sannerligen bara borde utgå från mig själv.