HÖSTLOV!

Jag älskar att mitt jobb ligger där det ligger och jag älskar mina fredagseftermiddagspromenader jag gjort till rutin de senaste veckorna.

Antingen går jag hem. Det tar drygt en timme. Jag visste inte att jag jobbade så nära hemma tills jag upptäckte det. Eller så går jag nästan hem, till Hökarängen, och åker tunnelbana därifrån i tre minuter. Eller, som idag, så går jag till söder och äter fantastisk (och jag menar fantastisk) laxpudding i söderhallarna innan jag åker hem.

Jag älskar att gå. Jag älskar att gå i Stockholm.

Mina morgonpromenader är numer väldigt mörka, annars är de också väldigt fantastiska. Jag älskar att komma först till jobbet, sticka in nyckeln i dörr efter dörr, tända, öppna fönstret, hämta datorn, dricka vatten, låsa upp klassrummet, skriva dagens schema på tavlan och så vidare. Jag älskar rutin.

Barnen har höstlov och det känns lyxigt att jobba två dagar utan barn. Sitta och prata med sina kollegor, äta lunch och faktiskt känna vad det är man tuggar på, dricka kaffe och tugga tuggummi medan man pratar. Sen kommer man sakna det mest fantastiska med läraryrket - lektionerna, men just nu är det skönt att tänka på att slippa leda 25 individer mot högre visdom och insikt i några dagar.

Jag har skurat vårt kök efter råttinvasionen och hoppas att inga döda möss ligger drunknade på måndag. Jag har försökt strukturera mitt hem så som jag vill ha det, men jag känner mig stressad för att det där lilla fönstret i köket behöver torkas en gång i veckan, minst. Det är ju faktiskt verkligen ingenting att stressa upp sig över.

När jag gick i regnet

På morgonen var det sex grader. Jag promenerar en timme innan jobbet, det är mer värt än att sova en timme längre. Mattelektionen gick bra, men jag var som vanligt inte perfekt och tydligen är det perfektion jag strävar efter hela tiden. Inte efter att lyckas med en unge, utan med 25. Helst varje lektion. På förmiddagsrasten var det fortfarande sex grader, skulle jag tro, men jag satt inne och drack hett kaffe medan jag rättade matteböcker. Sånt kan jag göra, jag menar dricka kaffe och rätta matteböcker samtidigt, eftersom jag inte spiller. Skulle aldrig kaffefläcka mina ungar böcker, skulle aldrig andas kaffe på dem heller så när jag druckit klart drack jag en liter vatten och åt en clementin.

Sen brakade helvetet lös. Stormen. Hösten. Löven trillade av. Grenarna knäcktes. Lagom till min rastvakt var slut öppnade sig himlen och det vågräta regnet trillade ut. Och fortfarande. Resten av dagen var det storm, höst, avtrillade löv och knäckta självförtroende som sipprade ut i små högar i den syrefattiga luften. Höstlov, vi tillber dig.

Hem kom jag klockan sex och nu är klockan halv åtta, alla omdömen om alla barn är klara och jag tänker dricka proviva och försöka förmå min man att stänga av musiken för jag orkar inte höra fler ljud.

Varför kan jag inte finna något intresse?

Jag tittar ner på mina kläder och suckar. Jag går till affären och suckar. Jag går ut från affären, ringer till mamma och suckar, frågar varför jag inte tycker det är roligt och suckar igen. Mamma säger att det inte gör något. Mamma är ju mamma. Jag köper tvättmedel istället och tvättar kläder. Urtvättat is the new black.

Jag går in på Åhlens och ser en stor skylt: "Blablabla hudvårdsserie pangerbjudande: 549 kr för 1ml välgörande, kladdig vätska. Passa på!" Jag får panik, jag skulle ju bara titta lite på ett födelsedagskort. Varför, varför, varför är jag inte intresserad av 1 ml välgörande, kladdig vätska för det fantastiska priset 549 kr? Istället för födelsedagskort går jag ut ur affären, ringer till random bästis (det finns en kvar sen en dog och en hamnade på ett annat plan i livet) och suckar. Det gör inget, säger hon. Men det gör faktiskt något.

Johan sätter på en film. Jag fattar ingenting och frågar om allt så han måste avbryta sitt chipstuggande och svara på mina frågor. Jag suckar och förstår fortfarande ingenting och inte gillar jag chips heller, verkligen inte. Jag ser fram emot nya tv-serier, men de är aldrig bra och jag orkar inte sitta still i soffan och lyssna på blablablabla. Jag måste upp och gå.

Varför har jag ingen hobby? Inget intresse? Varför vill jag att det ska vara tyst? Varför vill jag inte hänga i baren och dricka drinkar? Varför vill jag inte vistas hemifrån efter sex på kvällen? Har jag fel i huvudet?